Mer än oskyddat sex krävs för att bli gravid

-Hittade den här artikeln, visserligen skriven maj 2016, men tyckte så mycket stämde. Så jag väljer att dela med mig av den-
***

Om man har sex utan skydd blir man med barn. Det här är ord som jag, och förmodligen alla personer som någonsin haft någon form av sexualundervisning, fått höra miljontals gånger. Det presenteras som hot, som skydd, som fakta.

Jag vill på inget vis med den här krönikan uppmuntra unga människor till att ha oskyddat sex, men sanningen är: det är inte så förbannat enkelt att bli med barn.

När man fattat beslutet är det pirrigt. Spännande. Tänk att vi bestämt oss. Tänk att vi ska få en bebis. Det pratas namn och en nyförälskelse tar fart. Sen går dagarna och plötsligt sitter man där på toaletten med blod på pappret och förstår ingenting. Men vadå, vi hade ju oskyddat sex?

Man försöker ha mer koll

Man blir mer noggrann. Läser siffror och inser att även om man träffar ägglossningen är det löjliga typ 30 procent chans att man blir gravid. Så man försöker ha mer koll. Skaffar ägglossningstest, mäter morgontemperaturer och laddar hem fertilitetsappar. Skriver in siffror och markerar dagar som om det vore ett schema man gjorde. Hoppet tänds och tankarna vågar försiktigt drömma sig bort. Bort till lådan med gravidkläderna i källaren, till människors miner när man berättar att man ska ha barn och till små bebisfötter som sparkar mot magen. I några dagar vågar man vara där i hoppet. Sen börjar oron. Där varje toalettbesök runt dagarna av förväntad mens är panikartade. Där varje torkning har en stilla bön. Snälla inget blod på pappret, snälla inget blod.

Och bråddjup sorg när hoppet slocknar. Kroppen som på sitt allra grymmaste och tydligaste vis visar att man inte lyckats. Blod. 

Berättar jag om mina svårigheter att bli gravid blir jag i de allra flesta situationer överöst med goda råd och pekpinnar. Har jag provat att utesluta allt socker? Stressar jag mycket? Du vet väl att morötter kan öka fertiliteten, Julia?

Men den allra vanligaste reaktionen jag möts av är berättelser om personer som försökt SÅ länge att bli gravida utan att lyckas - men så fort de slutade försöka och slutade tänka på det så poff, alltså POFF, blev de gravida. Kan det vara så att du tänker på det för mycket Julia? Du måste sluta tänka på det.

"Ryck upp dig!"

Så jag försöker göra annat, underhålla mig, hålla mig borta från allt som har med graviditeter att göra. Ibland när jag går och lägger mig blir jag helt lyrisk när jag kommer på att jag inte tänkt på det på hela dagen och high fivear mig själv - nu måste det ju gå! I nästa sekund inser jag att genom att tänka att jag inte tänkt på det så har jag ju precis tänkt på det och med andra ord förstört allt. Nu kommer det inte bli något barn.

Du måste sluta tänka på det. Som att säga till en deprimerad person att rycka upp sig.

Jag känner mig misslyckad. Misslyckad som inte kan göra det som kvinnor i miljoner år innan mig gjort. Misslyckad som inte kan sluta tänka, inte kan sluta oroa mig.

Jag vet att det inte är mitt fel att jag skuldbelägger mig själv på det här viset. Jag vet att det är vanligt. Att det finns miljontals kvinnor som kämpar med samma känsla av misslyckande och skuld. Allt för att normen i samhället ser ut som den gör: den kvinna som inte kan eller vill skaffa barn uppfattas direkt som misslyckad.

Det hopp som gång på gång, månad efter månad, mens efter mens, släcks och den sorg man bär på blir ännu svårare att hantera, ännu svårare att prata om när människor verkar vara så oförstående och fast i tron om att det de lärde sig på sexualundervisningen i högstadiet är sant.

Om man har sex utan skydd blir man med barn. Kanske information som är bra att tuta i högstadieelever, men mitt och många andra kvinnors liv hade blivit väldigt mycket enklare och mindre fyllda med skuld om vuxna människor faktiskt visste att det inte är så förbannat enkelt att bli med barn.

Skriven av; Julia Mjörnstedt Karlsten

för Expressen.

Dödsfall och sjukdomar...

Om några dagar fyller jag jämt, vill inte ens säga åldern för inom mig blir det kaos. Jag som skulle ha familj - man och två barn. Mitt liv skulle inte vara ensamt, det skulle vara fyllt med kärlek, skratt och äventyr. Men här sitter jag - ensam - och undrar vad som gick fel. 

Jag försöker tänka att jag ändå lever, jag har mitt liv och även om min kropp inte är som den var tidigare så har jag än så länge ingen sjukdom att ta hänsyn till.

Sen september har en fantastisk person legat på sjukhus och kämpat för sitt liv och gör det än. Precis innan jul somnade en person in. Några dagar in på det nya året kom nästa dödsfall och så igår fick jag ett meddelande från en vän.

Hon berättade att en person, som jag kände för längesen, somnade in i onsdags. Vi har inte haft kontakt sen länge, men han betydde oerhört mycket för mig när vi umgicks. Han gav mig något som ingen annan kunnat gett mig. Även om vi inte haft kontakt så rinner tårarna nerför kinderna när jag tänker på honom...att han inte längre finns hos oss. 

Det gör så oerhört ont i mitt hjärta men jag vet oxå att dessa har egna familjer som tar deras minne vidare. De har barn, sambos och även barnbarn. De har fått uppleva det..

Livet - en berg o dalbana

Hallå där ute! Tänk va snabbt tiden går, helt sjukt snabbt egentligen. Det är över fyra år sen jag flyttade till Grebbestad, FYRA år! Livet rullar på och jag försöker fortfarande att hitta min plats i det. När detta ska hända vet jag inte men jag fortsätter att leta mig fram. Ibland är det glasklart, andra dagar går det som i mjölktjock dimma.

Mitt sommarjobb som slutade i augusti har gått vidare i en behovsanställning så ibland säljer jag kummel, bergtunga och varmrökt lax. Trivs bra med mina slemmiga fiskar. Ibland sitter jag i kassan på Coop och snackar med kunder eller plockar upp varor i hyllorna. Båda jobben ger mig otroligt mycket socialt, vilket jag gillar. Och då uppskattar jag mycket att komma hem till huset, tända en brasa och gosa med Snöboll, än mer.

Fiskoutfit

Kassaoutfit

Min väg till att bli förälder har inte helt stoppats.. Och nej, jag har inte träffat någon.. Någon har inte velat dyka upp än men jag har hittat ett annat alternativ än att gå till en steril, opersonlig kvinnoklinik i Göteborg. Jag ger 2019 en chans, men därefter går jag vidare.

Jag har dock gått och blivit kär - i ett hus! Ett himla fint hus, litet hus men ett perfekt hus. Dock alldeles för dyrt för mig men jag föll så fort jag såg det.. En natt drömde jag att jag satt på altanen och såg en liten flicka springa och leka med en hund på tomten. En dröm. En dröm jag hoppas kunna bli sann men för stunden är det bara en dröm. 

Framtiden?

Äntligen har jag fått värme i huset igen, eller ja jag har ju haft några element men efter nästan ett år så har den två månader gamla värmepumpen bytts ut till en ny fungerande. Konstigt att en ny värmepump slutar fungera efter två månader... Men ja, nu har jag mer jämn värme hemma. SKÖNT! Kaminen i all sin ära men att gå och lägga sig till 24 grader och vakna upp till 16 är påfrestande för kroppen helt klart.

Ja, som jag bluddret på.. Trots klagan såg mår jag bra. Min vän kämpar fortfarande för sitt liv och jag tänker på denne väldigt mycket. Men idag går mina tankar till H's familj, vänner och bekanta. Jag fick aldrig lära känna henne men jag har förstått att hon var en väldigt omtyckt person. Idag är hennes begravning :( Livet kan ta slut så väldigt snabbt, det är därför man måste ta tillvara på det.. Vilket är lättare sagt än gjort ibland.

Nu ska jag hoppa in i duschen för att göra mig iordning för en dag i kassan. Ta hand om er där ute och lev livet medan ni kan. Njut av allt som du faktiskt har i ditt liv!

Kram

-A-

Gift vid första ögonkastet...

Sitter här i favvofotöljen med sockor å mössa på. Det kanske låter värre än vad det är men just på morgonen så är jag galet frusen tills kaminen värmt upp huset några grader. Det är mörkt på ena sidan himlen och på den andra försöker solen att tränga igenom och lyckas lite halvt. Men jag har inget hopp om finare väder idag. Fast det gör inget, jag ska ändå jobba.

Av någon anledning har jag börjat titta på Gift vid första ögonkastet. Kanske för att påsken har tagit fram familjelängtan i mig igen. Och det gör lite ont att titta på.. Det rullar någon tår nerför min kind när jag ser bröllopen, de kanske inte är perfekta men det finns så mycket hopp och kärlek ändå. Och mitt i allt rusar en tanke förbi att jag aldrig kommer få uppleva det.

Det var nära en gång, ja jag vet inte om ni vet om det, men jag var med i uttagningen för just Gift vid första ögonkastet. I slutändan stog det mellan mig och en tjej till om vem av oss som var bästa match för en kille... Jag var den sämre matchen och fick hoppa av. Undrar hur det hade sett ut om jag var den som hade gått vidare. Produktionsbolaget ringde ett år senare och ville att jag skulle vara med i andra säsongen, men då hade jag precis flyttat hit och kände inte att tiden fanns.

Att livet inte riktigt blivit som jag tänkt mig är nog ingen hemlighet. Jag hade gärna haft barn vid 25, gärna vovve och Volvo oxå. 15 år senare sitter jag här, fortfarande utan barn, vovve och Volvo. Efter fem försök att skaffa barn via insemination så börjar jag tappa hoppet om att kunna få egna barn. Har kikat på adoption oxå men kostnaden är riktigt hög och tidigare försök jag gjort på sjukhus var inte gratis dom heller. 

Jag har alltid fått höra "Du är fortfarande så ung, du har tid" men jag säger till Dig som läser detta, lyssna inte på folk! Är du 25 och vill ha barn, vänta inte!! För en dag sitter du själv och undrar vad fan som hände med ditt liv.

Nu ska jag göra mig iordning för att ta tag i första arbetsdagen efter påskledigheten. För även om jag ibland tappar hoppet, så är ändå hoppet det sista som lämnar mig och gör att jag fortsätter kämpa. Hoppas att Du oxå gör det!

Kram A

Vad håller mig tillbaka?

Imorse när jag vaknade så hade jag fått en länk av mamma på mail. När jag trycker på länken så är det till gårdagens inslag i TV4 morgon om insemination. När jag tittade på klippet så började tårarna rinna, de bara rann medan jag tittade på klippet. Det är inte många som förstår mina tankar och känslor kring detta men jag förstog tjejen som besökte dem i studion.

För en tid tillbaka var jag på g, det var nära, men sen jag flyttade hit så har det hamnat lite i bakgrunden av förklarliga själ. Men det betyder inte att längtan, tankarna och hoppet om att en dag få barn är borta. De finns där och ibland kommer de fram och nu är en sån tid.

Det går inte så snabbt i det här landet så självklart är det framflyttat ett år det jag väntar på - att insemination ska bli lagligt i Sverige. Varför ska det vara så svårt? Som dom sa på morgonTV, vi har alla möjliga olika familjer varför kan inte det här bli accepterat så som alla andra?

Jag har längtat efter att bli gravid och få en liten knodd sen jag var 23 år. En längtan som är otroligt stark och jag vet att jag skulle bli en fantastisk mamma även om jag skulle vara ensam i det. Tiden rusar iväg, det känns som det är nu eller aldrig.

Dags att börja göra lite efterforskning igen tror jag...

Tack mamma för att du skickade länken till mig. Älskar dig!