Gift vid första ögonkastet...

Sitter här i favvofotöljen med sockor å mössa på. Det kanske låter värre än vad det är men just på morgonen så är jag galet frusen tills kaminen värmt upp huset några grader. Det är mörkt på ena sidan himlen och på den andra försöker solen att tränga igenom och lyckas lite halvt. Men jag har inget hopp om finare väder idag. Fast det gör inget, jag ska ändå jobba.

Av någon anledning har jag börjat titta på Gift vid första ögonkastet. Kanske för att påsken har tagit fram familjelängtan i mig igen. Och det gör lite ont att titta på.. Det rullar någon tår nerför min kind när jag ser bröllopen, de kanske inte är perfekta men det finns så mycket hopp och kärlek ändå. Och mitt i allt rusar en tanke förbi att jag aldrig kommer få uppleva det.

Det var nära en gång, ja jag vet inte om ni vet om det, men jag var med i uttagningen för just Gift vid första ögonkastet. I slutändan stog det mellan mig och en tjej till om vem av oss som var bästa match för en kille... Jag var den sämre matchen och fick hoppa av. Undrar hur det hade sett ut om jag var den som hade gått vidare. Produktionsbolaget ringde ett år senare och ville att jag skulle vara med i andra säsongen, men då hade jag precis flyttat hit och kände inte att tiden fanns.

Att livet inte riktigt blivit som jag tänkt mig är nog ingen hemlighet. Jag hade gärna haft barn vid 25, gärna vovve och Volvo oxå. 15 år senare sitter jag här, fortfarande utan barn, vovve och Volvo. Efter fem försök att skaffa barn via insemination så börjar jag tappa hoppet om att kunna få egna barn. Har kikat på adoption oxå men kostnaden är riktigt hög och tidigare försök jag gjort på sjukhus var inte gratis dom heller. 

Jag har alltid fått höra "Du är fortfarande så ung, du har tid" men jag säger till Dig som läser detta, lyssna inte på folk! Är du 25 och vill ha barn, vänta inte!! För en dag sitter du själv och undrar vad fan som hände med ditt liv.

Nu ska jag göra mig iordning för att ta tag i första arbetsdagen efter påskledigheten. För även om jag ibland tappar hoppet, så är ändå hoppet det sista som lämnar mig och gör att jag fortsätter kämpa. Hoppas att Du oxå gör det!

Kram A