***
Om man har sex utan skydd blir man med barn. Det här är ord som jag, och förmodligen alla personer som någonsin haft någon form av sexualundervisning, fått höra miljontals gånger. Det presenteras som hot, som skydd, som fakta.
Jag vill på inget vis med den här krönikan uppmuntra unga människor till att ha oskyddat sex, men sanningen är: det är inte så förbannat enkelt att bli med barn.
När man fattat beslutet är det pirrigt. Spännande. Tänk att vi bestämt oss. Tänk att vi ska få en bebis. Det pratas namn och en nyförälskelse tar fart. Sen går dagarna och plötsligt sitter man där på toaletten med blod på pappret och förstår ingenting. Men vadå, vi hade ju oskyddat sex?
Man försöker ha mer koll
Man blir mer noggrann. Läser siffror och inser att även om man träffar ägglossningen är det löjliga typ 30 procent chans att man blir gravid. Så man försöker ha mer koll. Skaffar ägglossningstest, mäter morgontemperaturer och laddar hem fertilitetsappar. Skriver in siffror och markerar dagar som om det vore ett schema man gjorde. Hoppet tänds och tankarna vågar försiktigt drömma sig bort. Bort till lådan med gravidkläderna i källaren, till människors miner när man berättar att man ska ha barn och till små bebisfötter som sparkar mot magen. I några dagar vågar man vara där i hoppet. Sen börjar oron. Där varje toalettbesök runt dagarna av förväntad mens är panikartade. Där varje torkning har en stilla bön. Snälla inget blod på pappret, snälla inget blod.
Och bråddjup sorg när hoppet slocknar. Kroppen som på sitt allra grymmaste och tydligaste vis visar att man inte lyckats. Blod.
Berättar jag om mina svårigheter att bli gravid blir jag i de allra flesta situationer överöst med goda råd och pekpinnar. Har jag provat att utesluta allt socker? Stressar jag mycket? Du vet väl att morötter kan öka fertiliteten, Julia?
Men den allra vanligaste reaktionen jag möts av är berättelser om personer som försökt SÅ länge att bli gravida utan att lyckas - men så fort de slutade försöka och slutade tänka på det så poff, alltså POFF, blev de gravida. Kan det vara så att du tänker på det för mycket Julia? Du måste sluta tänka på det.
"Ryck upp dig!"
Så jag försöker göra annat, underhålla mig, hålla mig borta från allt som har med graviditeter att göra. Ibland när jag går och lägger mig blir jag helt lyrisk när jag kommer på att jag inte tänkt på det på hela dagen och high fivear mig själv - nu måste det ju gå! I nästa sekund inser jag att genom att tänka att jag inte tänkt på det så har jag ju precis tänkt på det och med andra ord förstört allt. Nu kommer det inte bli något barn.
Du måste sluta tänka på det. Som att säga till en deprimerad person att rycka upp sig.
Jag känner mig misslyckad. Misslyckad som inte kan göra det som kvinnor i miljoner år innan mig gjort. Misslyckad som inte kan sluta tänka, inte kan sluta oroa mig.
Jag vet att det inte är mitt fel att jag skuldbelägger mig själv på det här viset. Jag vet att det är vanligt. Att det finns miljontals kvinnor som kämpar med samma känsla av misslyckande och skuld. Allt för att normen i samhället ser ut som den gör: den kvinna som inte kan eller vill skaffa barn uppfattas direkt som misslyckad.
Det hopp som gång på gång, månad efter månad, mens efter mens, släcks och den sorg man bär på blir ännu svårare att hantera, ännu svårare att prata om när människor verkar vara så oförstående och fast i tron om att det de lärde sig på sexualundervisningen i högstadiet är sant.
Om man har sex utan skydd blir man med barn. Kanske information som är bra att tuta i högstadieelever, men mitt och många andra kvinnors liv hade blivit väldigt mycket enklare och mindre fyllda med skuld om vuxna människor faktiskt visste att det inte är så förbannat enkelt att bli med barn.
Skriven av; Julia Mjörnstedt Karlsten
för Expressen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar