Jag försöker tänka att jag ändå lever, jag har mitt liv och även om min kropp inte är som den var tidigare så har jag än så länge ingen sjukdom att ta hänsyn till.
Sen september har en fantastisk person legat på sjukhus och kämpat för sitt liv och gör det än. Precis innan jul somnade en person in. Några dagar in på det nya året kom nästa dödsfall och så igår fick jag ett meddelande från en vän.
Hon berättade att en person, som jag kände för längesen, somnade in i onsdags. Vi har inte haft kontakt sen länge, men han betydde oerhört mycket för mig när vi umgicks. Han gav mig något som ingen annan kunnat gett mig. Även om vi inte haft kontakt så rinner tårarna nerför kinderna när jag tänker på honom...att han inte längre finns hos oss.
Det gör så oerhört ont i mitt hjärta men jag vet oxå att dessa har egna familjer som tar deras minne vidare. De har barn, sambos och även barnbarn. De har fått uppleva det..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar