Dagen började så bra, vad hände sen? Helt plötsligt ställdes saker in, kändes som hela världen var emot mig. Kändes som att livet kastade in handduken. Jag kanske ska försöka hitta en billig stuga långt ute i skogen som nån tipsade mig om, så folk slipper mig. Så kanske jag slipper bry mig om folk. Så kanske jag slipper bli sårad. Slipper bli trampad på. För det är ju så enkelt och tydligen tacksamt att göra.
Bitter? Kanske. Ledsen? Som fan.
Varför kan jag inte bara få vara glad? Varför kan inte saker å ting gå min väg? Har jag haft det bra för länge?
Försöker tänka på dagens fina ord. Hon kallade mig en drömmare och det är jag. Jag har lätt att drömma mig bort, följa med en känsla.. Men hon sa även att jag är klok och vet vad jag gör. Trots att hon vet så backar hon mig i det. Jag var beredd på att få hårda ord och bli uppläxad men istället sa hon att hon var rädd om mig. Hon sa att jag skulle vara rädd om mig.
Hon bryr sig om MIG. På riktigt.
Men tårarna vill inte sluta komma och hur mycket jag än tänker på mina små ljusglimtar i livet så vill sig inte glädjen slå bort tårarna. Just nu hade det varit mysigt att krypa in i hans famn och bara få glömma allt.. Men jag är en drömmare, så det är vad det förblir - en dröm...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar