torsdag 14 januari 2016

Äntligen!

Igår gick förslaget igenom, igår röstade 218 ledamöter JA till en förhoppningsvis ljus framtid för mig. De röstade JA till att ensamstående ska kunna få assisterad befruktning.

Det är inget nytt att jag vill bli mamma, det har funnits där sen jag var 23 år och längtan har varit lång och ibland helt fruktansvärd. 

Insemination av ensamstående accepteras inte av alla. SD och KD röstade nej till detta och jag lovar att ingen av dessa kommer få min röst i nästa val. Men dom är inte ensamma om det. Barn ska växa upp med två föräldrar sägs det. Men vad händer när någon blir gravid som inte vill ha sitt barn, som behåller det men lämnar det? Är det bättre att ett barn har två föräldrar som slår den än EN förälder som älskar den?

Man kan se det på så många olika sätt. Det är inte säkert att jag kan bli gravid men jag vill se om jag kan. Det blir läkarundersökning och andra tester. Sen får vi se. Jag längtar efter att må illa på morgonen, att känna bubbel i magen och undra om det är liten som gör sig hörd. Och jag vill bli mamma och få ösa min kärlek över den lilla som så småningom kommer att komma ut. 

Det är fortfarande en lång väg kvar men närmre än någonsin. Det ÄR min största önskan i livet. Och jag hoppas att min kropp fungerar som den ska. 

Jag gråter av lycka. För även om inte jag får chansen så känner jag för alla som har det som mig, för alla de ensamma kvinnor som längtar efter en liten och en familj.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar