Hur kan det vara möjligt?

De senaste tre dagarna har varit fantastiska. Jag kan inte gå in så mycket i detalj men det har varit mys på hög nivå. Musslor i vitvinssås, skön musik, öl, filmer, utgång och det där lilla extra. Jag har njutit som aldrig förr, för jag tror att jag vet att det var sista gången.

Hur kommer det sig att vi träffar folk som vi snart ska skiljas ifrån? Hur kan hjärta och hjärna vara överens när det är så fel? Hur kan jag bli kär när jag vet att det är dömt att misslyckas?

Ibland är kärleken bara skit. Finns den öht? Jag kanske bara har inbillat mig hela livet, kärleken kanske helt enkelt är en stor bluff!?

Undrar om han vet hur pass mycket jag kände för honom. Undrar om han vet att jag blivit kär. Undrar om han vet hur mycket jag tänker på honom.

Jag snurrar på "spinnen" och tänker tillbaka.
Minnen. Kärlek. Känslor.

Hela jag hoppas på att vi kommer ses igen men någonstans inom mig så finns en tveksamhet, något som säger att imorse var sista gången.

Jag sippar lite på vinet som du lämnat kvar, låter ruset stiga till huvudet och sluter ögonen. Åh vad jag hoppas att vi ses snart igen.

Det plingar till i mobilen och det är från dig, hjärtat tar några småskutt och jag ler. Fan va jag saknar dig redan, hur i h-vete ska detta gå.

Mitt råd - bli aldrig kär det är bara till besvär!