Just nu har jag mycket skrik i mig. Vill skrika till så många, inklusive mig själv! Vad är det för fel på mig? Jag är en vuxen människa men i sällskap av folk i min ålder så känner jag mig som en vilsen 27-åring. Börjar tröttna på den jag är just nu och längtar efter att få hitta mig själv igen.
Som jag sa till mamma ikväll, klart som f*n att mina bekymmer inte försvinner för att jag flyttar hit. Det vet jag oxå. Jag tror att dom försvann under allt glädjebubbel när jag flyttade hit, det liksom trycks ner av allt nytt och spännande. Nu börjar det krypa upp till ytan igen och jag måste ta tag i det för att kunna få det att försvinna.
Men om jag ska må dåligt så gör jag det mycket hellre här än 50 mil härifrån, även om jag saknar mina bästa vänners kramar och snälla ord oerhört mycket. Här finns det oxå bra människor och jag är tacksam över att ha fått träffa dom. Jag behöver en knuff ibland, så jag verkligen tar tag i saker. Och då är det bra att någon finns där. Tack, det uppskattas :)
Vänner.
Killar.
Ilska.
Förvirring.
Tårar.
Missförstånd.
Blickar.
Mail.
Lust.
Skratt.
Kroppskontakt.
Avstånd.
Frustration.
Undran.
Bara lite ord jag behövde få ur mig innan jag kryper till sängs.
Sov så gott mina underbara läsare! Det är fantastiskt att ni vill läsa om mitt kaotiska liv ;)
Kramkalas!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar