Det finns inga mirakel...

Men jag hoppas ändå på ett. För nu vill jag inte vara kvar här längre. Alla intriger. Alla som säger sig vara vänner men hellre ljuger en rakt upp i ansiktet för att efter ett tag berätta hur det verkligen ligger till. Seriöst, berätta på en gång istället så finns det en chans för vänskapen. Jag är för fan varken blind eller döv! Om man säger att man är vänner, varför ljuger man då? Varför kan man för fan inte bara säga som det är? Om man vet att det rör mig, varför kan man inte bara vara ärlig? Ska det vara så JÄVLA SVÅRT!

Näe fan va trött jag är.. Och dessutom, se människor jag tycker om må dåligt pga saker som dom absolut inte ska må dåligt över gör ont. Att se att ingen annan reagerar förrän som för mig, när det är för sent. Jag känner mig så maktlös, va fan ska jag göra?

Åh, jag har varit hemma en hel dag och känner redan hur jag kryper ur mitt egna skinn. Hur fan ska jag stå ut? Jo, för jag hoppas på miraklet..