Ärlighet - funkar eller förstör det?

Regniga dagar får mig att tänka. Olika skeden i livet får mig oxå att tänka. Saker som händer får mig att tänka. Och nu är det en mix av allt så här kommer lite nörderi från mig, kärleksnörderi :) Och massa kärleksnördiga quotes. Jag brukar hålla mig någorlunda lugn med sånna här skriverier här men nu går det inte längre. Så om du inte vill läsa massa kärlekssnack å tankar så keep on moving ;)

Jag funderar lite på det där när man träffar någon som det känns extra bra med. Det känns att det är nåt, man kanske inte beter sig som man brukar, hjärtat slår lite fortare, man är lite mer nervös än vanligt och känner att det faktiskt är lite ömsesidigt. Kan man vara helt ärlig då? Dvs, kan jag säga; "Hurrudu, jag gillar dig och vill träffa dig igen." Eller förstör det pirret, det första mysiga? Fattar du hur jag menar? 

För det kan ju vara så att säger du inget så får du inget veta. Och när anledningarna eller omständigheterna ändrar sig och du inte kommer på ursäkter att få träffa den där mysiga människan igen så träffar den ju andra.. Och sen kan det vara kört...

Jag får alltid höra "Vänta till han hör av sig nästa gång", "Låt honom hållas", "Säg inte si eller så, för då kan det där hända" osv. ÄR det verkligen så? Om man känner att det finns nåt där, driver jag bort personen i fråga för att jag säger att jag gillar snubben? Jag är för faen snart 35!! Jag har inte tid med lekar. Jag förstår att när man var 15 så kunde man spela svårflirtad och låta allt ta all tid i världen men ju äldre man blir desto otåligare blir man. Eller är jag ensam om att känna så? *ler och skrattar lite*

Finns det så finns det, annars så ja finns det inte. Väl lika bra att ta reda på det på en gång?

Nåt annat jag får höra så fort jag träffar någon är "Ha inte så bråttom" och näe det förstår jag, men å andra sidan så är jag fortfarande inne på det där att man måste ju träffas för att se om det är något. Om man bara låter det bero så är det väl inte så konstigt att inget händer? 

Åh jag känner mig så frustrerad. Om man inte pratar med varandra, hur kan man då veta hur den andra känner? Om man varken ses eller hörs dagligen så är det ju jättesvårt att ta reda på om det är nåt där. Och man får inte vara för på, man ska vänta tills den andra hör av sig först osv, så det slutar ju med att man inte hörs öht om man ska följa dessa "regler". Jag kan lätt skicka iväg ett mail och antingen skriva "Ring mig!" eller där jag förklarar hur jag känner. Men då skrämmer jag väl bort snubben. *gaaaaah*

 Jag ser gott i alla.. Försöker iaf. På "äldre" dar ger jag dom iaf en chans. Det är mer än jag gjorde när jag var yngre....tills för ett år sen kanske haha Men iaf, jag väljer att se personens fina sidor. Jag väljer att tro att denne är ärlig mot mig. Ärlig med hur den känner. Men detta slår slint mest hela tiden. Det finns dom som bara utnyttjar och det förstår jag verkligen inte. Sen finns det dom som faktiskt har ett gott hjärta men där tiden inte riktigt är på vår sida. En sån kille träffade jag nyligen och han sa då:

Och det stämmer ju, man kan inte rå för vilken människa man faller för. Helt plötsligt så är hjärtslagen där, man blir alldeles varm och vill träffa den där människan hela tiden. Man kan hänga i ett garage timme in och timme ut bara för att få vara i närheten av honom. Man kan hitta på de mest korkade ursäkter för att få lite mer tid med honom.

Ibland så blir det inget mer. Och ibland är det inte rätt, oavsett om det är ömsesidigt eller inte. Men så ibland händer det. Och i vissa fall så har man ingen som helst aning. Man ser vissa tecken som det där som skulle ta fem minuter, men råkade ta timmar för att man står och pratar om allt och inget. Den där kramen som kanske inte sågs som självklar, men ändå ges och man blir ståendes i varandras armar liiite längre än en vanlig kompiskram. Men man vet inte, man har ingen aning.. Det är då jag undrar, när detta händer, kan man vara helt ärlig och säga hur man känner? Eller förstör man om det är något på g?