Varning för känslodravel!

För dig som inte orkar med deppigt, bittert, ledsamt och känslosamt inlägg - sluta läs här!
Du som kommer säga att allt blir bra med rätt inställning - sluta läs här!
***********

Utanför fönstret yr snön, det är vackert men jag bryr mig inte. Brukar älska snön men just nu är jag totalt likgiltig. Det är dagen efter....det jag upplevt för många gånger (enligt mig). Jag mår illa, är trött, har svullna ögon, halsen gör ont och glasögonen är fläckiga av tårar. Varför händer det här om och om igen?

 Jag får alltid höra samma sak.. "Du är en jättefin tjej på alla sätt å vis och en jättebra vän MEN...." 

Om man nu känner så, varför inleder man något öht? Att man är flera tusen mil hemifrån är ingen ursäkt! Att man känner sig ensam är ingen ursäkt! Att man träffats nästan varje dag i snart fem år innebär inte att man kan behandla en person hur man vill! Och varför ens börja om man inte vågar ge det ett försök? Eller gå in helhjärtat för det?

Ja, just nu är jag ledsen, bitter och inte särskilt positiv.

Det känns som att alla har nåt i sitt liv. Något att glädjas åt, det kan vara barn eller en livskamrat, det kan vara ett jobb de älskar, ett husdjur och ja, jag VET att det finns värre saker än att vara singel. Men för mig känns det som om jag är totalt misslyckad. 

Just nu är det inte mycket som känns bra. Vill bara komma bort från den här onda spiralen. En vän sa att jag måste bestämma mig först, innan jag tar steget. Jag tror att samtalet med X igår har fått mig att bestämma mig. Så synd bara att det är han som fått mig att bestämma mig, men å andra sidan är det delvis hans fel att jag väljer den vägen.

Det har varit en jäkla massa smusslandes sen det startade i somras.. Nu är det slut med det!

Framtiden är oviss men påväg..