...skrämmer mig.. Och jag hatar verkligen att ha möten face 2 face. Jag känner mig så liten och obetydlig och mitt dåliga självförtroende sviktar och så blir allt fel. Är faktiskt galet glad att jag har så många som stöttar mig i det här. Pappa fanns alltid där med kloka ord och han stärkte mig. Fan vad jag saknar honom ibland.
Men snart är det dags och det som alla säger till mig är att jag ska vara mig själv och det är väl det jag får vara då..
GAH!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar