Vad hände?

Ja, vad hände egentligen? Gårdagens bomb har ännu inte lagt sig.. Jag kan fortfarande inte tro det och jag är som jag är - jag tror det värsta. Men av någon anledning brukar jag alltid få rätt. När pappa berätta att han hade cancer så såg jag döden. När min förra arbetsgivare sa att dom skulle "styra om personalstyrkan" så fick jag känslan att dom skulle lägga ner stället. Båda ggr hade jag rätt. Korten har försökt att berätta detta för mig så det borde inte komma som en chock, men det gjorde det.

Det blev en del tårar, jag är sån, jag gråter. Oavsett så blir det jobbigt, en otrolig omställning och det är nu jag måste välja min väg. Jag kan välja att gräva ner mig och må dåligt och tycka att livet är orättvist eller så kan jag ta tag i det och se till att jag är ett steg före...bara utifall att det värsta skulle hända.

Gårdagen var tung. Kvällen blev väldigt lugn, faktiskt soffan hela kvällen. Huvudet liggandes på en varm axel, stöd och trygghet. Jag är så glad att han var där på samma sätt som det var sjukt jobbigt. Men jag är tacksam för sällskapet.

Idag kommer alla till jobbet och allt ser ut att vara som vanligt, men det är långt ifrån så. Folk skrattar och skämtar, men alla vet eller rättare sagt, ingen vet.. Jag tror de närmsta två veckorna kommer vara två av det längsta i mitt liv. Det har funnits andra veckor som varit längre.. Men nu kommer livet gå i slowmotion. Jag har redan märkt att jag gråter för ingenting, minsta lilla kan tyckas men när det går in i mig så förvandlas det och det blir stort...och då gråter jag. Så med andra ord, jag kommer att gråta mycket.

Chefen ville prata med mig alldeles nyss, han hade hört att jag var orolig. Det är jag. Vi pratade ett tag och han var fantastisk. Jag är otroligt glad att jag har mina kollegor just nu, underbart stöd! Tack!

På måndag blir det officiellt..