Minnena dök över mig...

Pratade nyss med min kollega som ska smita iväg om en stund.. på urnsättning.. Minnena sköljde över mig och tårarna fyllde ögonen på en gång när han sa det.. Om drygt en månad så är det fyra år sedan pappa gick bort.. fyra år... Det känns helt otroligt länge, det känns overkligt och jag, ja jag vet inte.. Dom säger att tiden läker alla sår.. Men jag vet inte om jag är med på det riktigt, den lindrar dom helt klart men läker? Neee... Dom är långt ifrån läkta, det har lagt sig en skorpa över och ibland rullar livet på tills något är där och skrapar och då rinner tårarna igen.

 Har hittat flera gamla kort på pappa och när jag tittar på dom så känns det som om något kramar om hjärtat och jag får svårt att andas, men strax efter släpper det och istället känner jag kärlek. I början var jag arg, mest på pappa faktiskt.. För att han inte kollade upp allt tidigare. Men jag kände även att det var orättvist att folk runtomkring hade sina pappor hos sig - varför var det just MIN pappa som fick cancer? Jag blev nästan arg på dom, men det är inte deras fel - hur skulle det kunna vara? Jag kan inte beskylla någon annan för att just min pappa blev sjuk och dog. Jag önskar ingen det jag fick gå igenom och gläds med dom som får ha sin pappa så länge som möjligt i livet.

 Ibland stannar jag upp, tänker tillbaka och minns.. Jag tror det är bra att tillåta sig göra det. Hemma har jag foton på pappa och jag kommer att ha dom kvar där. Det har varit en jäkla resa och det har gjort otroligt ont. Många känslor har kommit och gått. Resan är inte över, men idag kan jag leva med det på ett annat sätt..

Jag kan aldrig få tillbaka min pappa, ingen kan någonsin ersätta honom och även fast livet har gått vidare så innebär inte det att jag glömt honom. Tvärtom, han finns i mitt hjärta varje dag <3