Att bemästra en rädsla!

När jag var 11 tog pappa med mig till stall Stensunda. Vi hade tagit med oss ett äpple och pappa frågade om jag ville ge hästen det. Självklart ville jag det. Fick veta att jag skulle ha handen öppen och lägga äpplet på handflatan och sen sträcka fram det till hästen. Mycket riktigt så gjorde jag det, och precis när hästen skulle ta äpplet så tog pappa äpplet och slängde in det till hästen istället. Det är så jag minns det, dagen då jag blev hästbiten. Jag vet inte alls om det var så att det var pappa som slängde in äpplet, eller om det var jag. Men från den stunden så älskade jag dom där stora djuren och ganska snart blev jag ny inneboende hos Catrin i Stensunda.

Tiden som gått sedan dess har bjudit mig på många härliga turer, många möten med hästar som jag aldrig någonsin kommer att glömma och både skratt & tårar. Jag har fått ordentliga skavsår efter jag envist skulle ge mig iväg på ridresa till Island utan att ha ridit särskilt mycket innan. Jag har badat, busat och myst en hel del. Men jag har oxå stött på saker som gjort mig mer osäker på min framtid med hästar. Det är ägare som använt en som askkopp för skitsnack, ridlärare som inte lyssnat och så var det den där ambulansfärden efter lilla vurpan. Detta har byggt upp en osäkerhet hos mig, en rädsla att inte våga rida lektion, en avsky att ha folk tittandes när man rider och det har drivit bort lyckan att vara i stallet och mysa med dessa stora underbara djur som jag lärde mig att älska.

Det tog ett halvår innan jag vågade berätta för Annica att jag ville sluta rida Isak och det gjorde förbaskat ont i mitt hjärta och jag grät.. Många gånger om bara vid tanken. Men såhär i efterhand så vet jag att det var rätt beslut, jag är nästan arg på mig själv att jag inte slutat tidigare. Har läst lite gamla dagböcker och där står det om glädje, lycka och leenden i samband med stallet. Någonstans på vägen förlorade jag detta.

Och så hände något. Finaste Erik Segerstedt skulle vara med och rida på Stockholm Horse Show och det är klart man måste kolla hur det går. Snygg kille och fina hästar är en bra kombo helt enkelt. Och jag började läsa bloggar, titta på filmer på youtube och även åka iväg för att titta på lektionerna. Eftersom Erik aldrig hade ridit förut så fick han hjälp av Anna på AP Ridutveckling och iom detta så började jag läsa Annas blogg.


Och resten vet ni ju :) Jag, Annica och Sandra red lektion hos Anna i mellandagarna. Det var då jag bestämde mig. Jag kände direkt att det skulle fungera att rida för Anna och någon gång måste jag ta tag i min rädsla. Så nu har jag gjort det! Igår red jag min första lektion på Sacke tillsammans med tre helt okända tjejer. Och det funkade! Jag hade skyhög puls och tyckte det var hemskt i början, jag glömde andas och kände skräck över att jag var där "själv".

Men det gick bra, jag försökte koncentrera mig på att andas, ridvägarna och känna hur Sacke fungerar. Och det kändes som det gick mycket bättre än sist. Höger galopp känns helt underbar, förstå att kunna galoppera runt i ridhuset utan att rusa! Att känna hästen jobba under en och man hinner tänka att gud vad härligt det här är! Det är en ovan känsla. Vänstergaloppen känns sådär, tappar stigbyglarna och spänner mig mer i det varvet. Men det får jag jobba på. Anna anpassade lektionen efter mig, eller ja så att alla individer fick göra det som passade den och det känns så himla bra. Det är SÅ mycket jag inte har koll på, men det är just DÄRFÖR jag går och tar lektioner. Tänkte inte så förut faktiskt..

Efteråt tog jag in Sacke i boxen, tog av alla "kläder" och borstade av honom innan han fick på sig täcket. Gosade lite med honom innan vi gick in i "vardagsrummet" och jag tog en kopp te och slog mig ner i soffan. Vi satt och snacka ett tag innan alla begav sig hemåt. Perfekt avslut på en himla bra lektion :)

Summa summarum; Jag är otroligt nöjd över lektionen igår. Jag satt hela vägen hem med ett leende på läpparna och jag längtar till torsdag! Och jag är SÅ glad att jag stött på Anna och hennes ridverksamhet. Nu kör vi!! =D