Tack vare goda vänner så har jag klarat mig igenom helgen och även denna måndag. Jag hade skrivit ett långt blogginlägg om hur vi hade det, vad som hände och tankar kring detta men valde att inte publicera det.
Jag har sakta men säkert förstått att det faktiskt inte är mitt fel att det tog slut. Han har lika stor del i detta som jag. En sak som skiljer oss åt är att när han mådde dåligt så stannade jag kvar, när det sen var min tur.. Ja då pallade han inte och lämnade mig.
Han frågade mig en gång varför jag stannade kvar, varför jag väntade på honom. Mitt svar var enkelt - för att jag älskar honom.
Jag har aldrig känt mig så sviken förut och kanske är det därför jag reagerar annorlunda den här gången? Jag har avaktiverat mitt facebook konto för att slippa kommentarer och frågor, det gör för ont. Av samma anledning har jag stängt av kommentarer här. Vill du mig något så vet du vart jag finns.
Älska mig mest när jag förtjänar det minst, det är då jag behöver det som bäst...
