Inte rättvist...

Jag sitter på huk framför graven, jag har precis tänt två ljus. Den kraftiga blåsten tar sig in i ljuslyktorna och gör så att lågorna fladdrar. Jag plockar bort höstlöven som ligger utspritt och lägger dem i en hög, det tog bara en kort stund innan vinden tar tag i dem igen och sprider ut dem över gräset bredvid graven. Så höjde jag blicken och läste hans namn.. Då kom tårarna och det första ord jag tänkte var "Det är inte rättvist"

Det gör ont i bröstet på mig och jag kan inte hejda tårarna. Varför min pappa? Jag behöver honom, jag behöver hans stöd, hans kloka råd och framför allt hans kärlek. Jag känner mig förvirrad utan honom. Inget är sig likt sen han lämnade oss, inget..

Jag läser namnet om och om igen och jag gråter högt.. Vissa dagar är bättre, vissa är sämre.. Idag är det en sämre dag. Men jag vet någonstans inom mig att jag ska lära mig något av detta och det enda som kommer till mig är att jag ska lära mig allt det som pappa en gång hjälpte mig med.

Men idag saknar jag pappa, saknar honom så otroligt mycket och jag vill inget annat än att träffa honom, höra hans röst och känna mig trygg igen. En dag som denna önskar jag att jag kunde få vara hos honom igen...



Jag älskar och saknar dig oerhört...