Pappa!

Jag skriver inte så mycket om pappa.. Det är av olika skäl, men att jag inte skriver om honom innebär det inte att jag inte tänker på honom. Jag är vid graven lite nu och då, den är så otroligt vacker och det känns skönt att komma dit. Sitta lutad mot trädet, bara sitta och tänka. Saknar honom oerhört mycket fortfarande och ja, fortfarande får jag panikattacker när jag tänker på att jag aldrig mer ska få träffa honom.

Men jag vet att han finns här och att han stöttar mig. Han ser hur det går på jobbet och han har ett vakande öga på mig och när jag behöver det så lägger han sin hand på min axel och säger till mig att skärpa mig, eller bara att han finns där.

Jag hade väl aldrig kunnat föreställa mig hur ett liv utan pappa skulle vara.. Nu vet jag, tyvärr.. Jag hatar den där jävla cancern. Näe nu sitter jag här å gråter..

Saknar dig Pappa, mer än du vet!! Vill att du ska finnas här hos mig, tala om för mig hur jag ska göra med den förbenade deklarationen, eller hur jag ska göra med mitt lån.. Det var ju Du som hjälpte mig med det. Du ska skälla på mig när jag inte äter ordentligt eller när jag inte står upp för mig.. Du skulle finnas här så mycket längre.. Fan va jag saknar dig.. *gråter*