Under de sex åren som pappa hade cancer så var det många tankar som gick genom huvudet, den första frågan var nog "Kommer pappa dö nu?". Jag slog bort den, men med tiden blev pappa sämre och från att ha varit stor å stark, var han snart otroligt smal och hade ingen kraft kvar alls. Det var hemskt att se min älskade pappa tyna bort så..
Det är fasansfullt när någon nära går bort. Livet stannar upp för ett tag, allt känns hemskt och varje "första grej" utan denne blir hemsk och alla minnen rivs upp igen. Första julen, första midsommar, första fars dag... Man gråter så mycket och man tror inte tårarna kan ta slut. Livet känns för jävligt och ibland vill man själv bara dö..
Det gör ont att säga det, för det känns som att jag inte bryr mig längre.. Jag tänker varje dag på pappa och jag älskar honom fortfarande, och tårarna finns där, som nu när jag skriver det här. Minnet av honom kommer alltid finnas och jag kommer aldrig glömma honom. Men livet går vidare, allt känns mycket lättare idag - nästan ett år senare. Jag gråter inte varje dag fast jag tänker på honom, jag kan le åt minnena vi har tillsammans istället för att gråta men ja, jag väntar fortfarande på att få träffa honom igen, höra hans röst igen.. Det tror jag aldrig förändras. Och när jag tänker på att han aldrig fick bli morfar, då väller tårarna upp och då finns ingen hejd.
Men jag vet att pappa har det bra, jag vet att han finns här nära mig och att han delar min glädje och sorg fast han inte lever med oss. Jag vet att han lyssnar när jag berättar saker och jag vet att han lägger en hand på min axel när livet känns tungt. Han finns där och han vet att jag älskar honom och jag i min tur vet att han ser mig och är stolt över vad jag gör i livet.
Jag älskar dig pappa.
Fint gumman. Man ska kunna tänka på sina nära och kära och le. Det ska inte spela någon roll om de finns hos oss eller inte. De som inte är det längre kommer alltid vara saknade och aldrig glömda.
SvaraRaderaKramar