Ryggont och gräl..

Heje,

Jag trodde det var söndag idag så jag hade förberett mig på att behöva tvätta ikväll men det är ju lördag..

Vaknade i lagom tid imorse och åt en god frukost med äggmackor. Strax efter elva åkte jag upp till stallet för att hälsa på folket då det var lektion på g. Pajas var oxå där, en väldigt söt labbekille som det alltid är lika kul att busa med. När vi var uppe vid ridvolten så kasta jag iväg en pinne åt honom och sen skulle vi ha dragkamp.. Då högg det till i ryggen, rejält :o/

Jag gick ner till bilen och åkte till Studio Norrviken där Marie just avslutat sitt pass. Hon tröck lite på olika ställen men tyvärr hjälpte det inte :( Det sitter i typ sätet eller hur man säger och det gör grymt ont.. Speciellt efter jag suttit ner ett tag.. Ska ringa kotknackarn på måndag och hoppas att han har tid åt mig..

Har lyckats bråka med mamma idag oxå.. Rejält som vanligt. Jag orkar inte. Hon undrar varför jag planerar så mycket, varför jag gör så mycket.. Ja, är det kanske för att jag har ett liv? Jag vill göra saker, jag vill träffa vänner.. Jag kan inte bara sitta hemma och vänta på att hon behöver min hjälp.. Jag fattar inte att vi alltid ska bråka. Hon måste förstå att jag inte alltid kan släppa allt för hennes skull, att jag faktiskt har ett liv. Hon går hemma hela dagarna, jag förstår att det måste vara frustrerande men jag kan inte göra något åt det, bara hon kan göra något åt det.. Men det gör hon inte.. GAH! Jag blir galen! Jag vill inte vara osams.. :o(

Var uppe hos pappa ikväll, det är vackert med snön som ligger runt omkring. Ett ljus brann men jag tände nya. Jag kan fortfarande inte förstå att han är borta, jag vill så gärna att det ska knacka på dörren och att han ska stå utanför och krama om mig och säga att allt är bra, att han har kommit hem igen. När inte pappa finns här så känns det inte som att jag tillhör något, eller någon. Alla har någon, vem har jag? Jag hade pappa...nu har jag ingen..

Jag vill bara att smärtan och tomhålet ska försvinna.. Men frågan är om någon någonsin kommer kunna fylla det? Jag vill att varje dag ska vara en bra dag, kommer det bli så? Kommer ovissheten, gråten och ensamheten försvinna? Kommer jag någonsin veta vem jag är och vad jag vill? Ända sen pappa gick bort så har jag kännt mig så vilsen, så ensam och framtiden har känts så oviss.. Är det såhär det ska vara?

/SadFrog