Har fått höra rätt ofta senaste halvåret att jag har så mycket inplanerat i mitt liv.. Veckorna är fulla av saker att göra och visst, ibland hinner jag inte med mig själv.. Men jag vet varför det är så för när jag har dagar för mig själv, som idag, så har jag tid att tänka... Tänker jag så minns jag och minns jag så gråger jag.. Jag orkar inte med dessa dagar, det är därför jag planerar så mycket. Förhoppningsvis kommer jag snart få jobba lite extra på kvällar och helger, det ser jag fram emot. Mestadels för det sociala faktiskt och för att det ska bli superkul, men självklart är det bra med en liten extrainkomst lite då och då.
Idag då.. ja, jag tänkte ha en mysdag för mig själv.. Istället blev det deppdag.. Morgonen var okej, men ju längre tiden gick så försvann jag in i tankarna. Jag tog påsen med ljus och tänkte åka iväg till graven när jag kom på att jag kanske skulle köpa lite fikabröd och åka förbi nya gymmet. Sagt å gjort, jag åkte och köpte på mig lite fikabröd och ringde sen för att kolla att det var ok att jag kom.. Jag skulle ha ringt innan.. Det var fullt hus där och jag hade ingen lust att klampa in så jag åkte till pappa istället. Där gick jag till blomsteraffären och köpte en stor röd ros. Jag ställde bilen vid stora villan och gick ner mot gravarna. Varje gång jag åker dit får jag en speciell känsla, det känns så vackert och fridfullt ut på något sätt. Jag brukar oftast åka dit på kvällen men idag var det ljust.
Någon hade varit där igår och tänt ett ljus i mitten och lagt dit en jättefin ängel. Jag la den mörkröda rosen över ljungen och tände ljusen. Hjärtat jag la på gravstenen hade frusitfast och såg ut som en del av gravstenen. Det känns så konstigt att se pappas namn där, jag kan fortfarande höra hans röst i huvudet. Höra hans röst, precis som det var igår. Hans mellanbruna hår och dom där "flikarna" utan hår som både jag och brorsan ärvt efter honom. Hans arga men kloka ord när jag och mamma bråkat. Jag minns så väl när han sa att han var stolt över mig, han visste nog inte hur mycket det betydde för mig.
Jo, visst är det så, men det gäller att lära sig tänka, sakna och le. Det tar tid, men om man inte tränar och låter sig själv vara ledsen kommer det aldrig gå över...
SvaraRadera*kramas massor*
mm det är väl så.. :o/
SvaraRadera